Big Ben 1/8 -10

Funkade bra ikväll. Jag var väldigt lös och avslappnad, tänkte inte för mycket på material, utan gick mest upp och pratade litegrann. Känns skönt att man kan vara ganska rolig även när man inte tar i så man spricker.

Testade en ny rutin om att inte så mycket ändrats i livet mellan 18 och 28, och de flesta bitarna fungerade utmärkt redan från start. Jag glömde tyvärr bort en grej som jag själv tycker är rolig, men den får jag pröva ut nästa gång.

Annars var kvällens höjdpunkter Al Pitcher, Behrad Rouzbeh, och Niklas Larsson som duktig och avslappnad konferencier.

Rolig helg i Stockholm.

Har haft en sjukt rolig helg i Stockholm. Dagarna har varit ganska sega, inte haft så mycket att göra mer än att gå hemma, ta det lugnt och invänta kvällarna.

Har fått möjlighet att se och jobba med Jason Rouse tre kvällar i rad. För en komiker som jobbar så rent som jag kan det vara roligt att se någon göra precis allt det som jag aldrig skulle drömma om att göra. Men killen har en väldigt bra tajming. Jag har också fått intrycket av att han är ganska trevlig och seriös vid sidan av scenen. Inte seriös som i “stel”, utan seriös som i att han tar sin ståupp på allvar.

Själv har jag fungerat väldigt bra de här kvällarna tycker jag. Jag har känt mig lös och ledig på scenen, kunnat improvisera mycket och kunnat göra material av vad andra komiker har pratat om. Så som jag kan göra när jag är i form, helt enkelt.

Ikväll på Big Ben blev dock lite annorlunda. Jag gjorde väl mina sex minuter och gick sen hem för att jag måste vila lite innan Malmöresan imorgon. Men eftersom det verkade vara en del engelsktalande publik så valde jag att istället för att bara improvisera plocka fram lite material och direktöversätta det. Det funkade bra det också, men personligen har jag roligare när jag bara kan gå lös på scenen.

Nu ska jag sova!!!

Trevlig lördagkväll.

Igår hade jag “bara” en trevlig lördagkväll, utan gig eller annat som spökade. Det började med att jag åkte hem från Göteborg till Stockholm, var hemma vid fem-snåret, bytte kläder och åt mat, och sedan promenerade jag och Bambi hem till Joakim Thörn.

Han bor inte så långt ifrån oss – det tar kanske tjugo minuter om man promenerar i makligt tempo. Joakim hade maskeradfest hemma hos sig ikväll, men jag och Bambi hade inte tid att införskaffa någonting mer avancerat. Så Bambi skaffade två par kaninöron och några andra detaljer, och sedan klädde vi oss helt i vitt och gick som kaniner.

Det drog till sig en del blickar och roliga kommentarer från folket här på Söder, kan jag ju säga. Ett par stannade oss till och med för att ta kort på oss.

Festen blev jättetrevligt. Utöver Joakim kom också Bianca och Emma dit, så vi hade trevligt sällskap.

Vi träffade också en trevlig tjej som hette Malin och som var utklädd till “Den där Mary” med tillhörande uppåtstående lugg – som jag absolut inte ville röra vid, för man vet ju hur de fick den luggen att stå i filmen.

Hon hade ingen pojkvän med sig dit i alla fall, så jag blev lite nyfiken på var hon fick ingredienserna till hårgelén ifrån. Bäst att inte fråga.

Där var också en otroligt söt liten japansk tjej som hette Saari. Vi klickade ganska bra och är nu Facebook-vänner. Det ska bli spännande att prata mer med henne – vi kunde prata lite (väldigt lite) på japanska under kvällen eftersom jag snappat upp några ord här och där under åren.

Men både jag och Bambi förundrades över att den lilla tjejen var så söt. Hon såg ut som en docka. Man hade bara lust att ta med henne hem och sätta henne i ett skåp någonstans.

Kram på er!

Pressbilder.

Har bestämt mig för att det är dags att börja fixa lite nya pressbilder. Året i Stockholm har börjat ge resultat, fler fans lägger till mig som vän på Facebook – mer sånt, det tycker jag är jättekul!

Så då är det väl dags att ta nästa steg och ta några proffsiga bilder som jag kan använda mig av i annonser eller på klubbgig och på hemsidan med mera.

Problemet är att det behöver göras med vad som i princip är en nollbudget. Men jag har några fantastiska vänner som är duktiga fotografer, och jag hoppas att jag kan kräva in några gentjänster för att lösa det hela.

Det är på tiden att jag gör det här – den bilden de flesta norpar till affischer just nu är en bild från när Bambi och jag var i Tunisien sommaren ’08. Så den är inte jätteaktuell. Plus att det bara är en kul semesterbild där jag balanserar en askkopp på huvudet för att imitera kvinnorna vi såg som kunde balansera mängder av krukor på sina huvuden.

Lättast är kanske att bara sno Magnus Betnérs pressfoton. På det sättet kan man under en kort tid få en mycket stor, men väldigt besviken, publik.

Tags: fotografer, fotografi, nollbudget, pressfoton

Alkohol och standup.

Igår var jag nere i Göteborg på klubben Gött I Mössan – det är bara i Göteborg en klubb kan heta så. Den här gången var det en experimentkväll där alla komiker “tvingades” dricka tre glas alkohol (öl alt. vin) innan de fick uppträda.

Jag kom dit klockan sju, och tänkte att om jag dricker mina tre glas vin snabbt, så kanske jag kommer börja nyktra till när det är dags att gå på scenen sist av alla.

Där ser man ju hur bra koll jag har på alkohol. För så var det inte alls, tydligen.

Sedan hade jag också fått den fantastiska idén att jag bara skulle göra nytt material, och se hur mycket jag skrapat ihop på Masterclass-kursen än så länge. Och då strök jag ändå två-tre rutiner. Eller strök och strök – jag glömde dem på fyllan. Det finns en anledning till att man inte ska plugga och dricka alkohol samtidigt, märkte jag. Det fanns ett samband där också. Jag försökte memorera mitt material, men jag och min hjärna var inte längre riktigt kompisar. Hade jag bara kört gammalt material hade jag nog kunnat köra det utantill, men den här gången fick jag ha en liten lapp på ett bord som stod på scenen.

Det var en ganska liten publik i lokalen, och det kändes som att den varit förhållandevis tystlåten (men vänligt inställd) tills jag klev på. I vanliga fall hade jag blivit nervös av det – men inte ikväll! Jag kände mig ung igen, på det sättet att jag var för dum för att vara nervös. Så en poäng till alkoholen där.

Och det funkade riktigt, riktigt bra tycker jag. Jag gjorde sexton minuter med helt nytt material, var tvungen att titta på lappen tre gånger, men det känns okej med tanke på förutsättningarna.

Det är svårt att dra alltför stora slutsatser av en sån här kväll, men det material jag skrivit om alkohol fungerade väldigt bra en sådan här kväll. Jag tror att det kan vara en bra rutin på restaurangjobb eller klubbkvällar.

Sedan gjorde jag en helt otestad rutin om mina tidigare förhållanden, och den hade jag väldigt kul åt själv. Massa snabba skämt, bra formuleringar, och väldigt ironiskt. Den funkade väldigt bra.

Nej, nu känner jag att jag blir alldeles för styv i korken för att fortsätta på temat om vad som gick bra igår. Men det känns skönt, för stundtals under kursen har jag haft lite dåligt självförtroende. Är man bra nog? Är man verkligen rolig? Gör jag rätt som gör det jag försöker göra?

Thomas Oredsson är en fantastiskt bra lärare, och de andra komikerna är otroligt roliga. Men jag känner mig lite avig ibland eftersom jag inte är van vid att gå kurser i comedy, utan har snappat upp allt själv längs med vägen. Men jag känner att jag får ur mig väldigt mycket roligt material, och att det bottnar mer i mig själv än vad det kanske gjorde tidigare. Jag tror att jag tidigare haft humor lite som en försvarinstinkt – jag skyddar mig med det, precis som Matthew Perry i “Vänner”.

Men under kursens gång så känner jag att jag har blivit ärligare och ärligare, både mot mig själv och mot publiken. Och det är ju vad jag vill. Samtidigt så känns det inte som om jag använder humorn som ett försvar längre, utan mer som ett vapen (alternativt ett redskap). Nu kan jag presentera mina tankar och åsikter, på ett ärligt men roligt sätt, och lita på att jag är kul när jag gör det.

Kanske för att kursen håller ett sånt tempo att jag inte kan dra bullshit eller låta “skämtmaskinen” i mig ta över. Nu bara skriver och skriver jag utan att sluta, och när jag skriver något som kan vara komiskt guld så känner jag igen det. Jag känner mig lite som en guldgrävare i Yukon på det sättet – jag bara tar mig igenom de första lagren skit och jobbar vidare, och sedan hittar jag förhoppningsvis ett guldkorn någonstans.

Det viktigaste jag har fått ut av kursen är nog att jag hittat min egen skrivteknik på ett bra sätt, och att jag har blivit mer medveten om de logiska fällorna i ståuppen. Jag tycker det är en klar skillnad i kvalitet på den första “läxa” jag gjorde på kursen och den senaste läxan, där vi skulle prata om något vi var experter på. Och då skrev jag ju givetvis om tjejer.

Kram på er.

El Mundo

Igår blev det föreställning på El Mundo – Henrik Blomkvist frågade om jag kunde göra åtta minuter igår eftermiddag. Och det passade mig bra, eftersom jag hade mängder av nytt material som behövde testas ut.

En del av det funkade sådär, för att vara ärlig – den senaste rutinen jag skrivit behöver slipas och få in lite bättre punchlines i. Den funkade, men fick inte loss den mängd skratt jag vill ha för att fortsätta med den. Nu blir det tillbaka till ritbordet och fila lite på den igen. Se om man kan stärka upp den lite.

En del berodde nog på att jag borde avslutat med den rutin jag körde först. Min nya rutin om Askungen fungerade så löjligt bra när jag ökade tempot och rösten litegrann. Det var fantastiskt kul att se, och jag blev så glad när det kom fram folk efteråt för att kommentera just den rutinen. De berättade att det varit deras favoritrutin under kvällen, och att hela deras gäng stod och pratade om den. Ni vet – såna där egostärkande saker.

Idag blir en ganska lugn dag. Vi är bortbjudna till Annelie och Malte, två vänner till Bambi.

Ha en bra dag ni också!

Jobb på VINKA

Igår var jag iväg en sväng till VINKA i Vingåker för att skämta.

Förra året var jag där under hösten med bland annat Aron Flam och Ola Söderholm. Som jag minns det var det ganska få i publiken, jag tyckte att det var bra stämning i lokalen men också att det aldrig lyfte helt. Folk kom dock fram efteråt och var väldigt nöjda.

Så igår var det dags igen, och kvällen till ära hade jag försökt plocka fram en hel del nytt material som jag inte hade kört förra gången jag var på klubben.

Evelyn Mok körde först och fick en, tycker jag, bra respons från publiken. Efter det gick konferencieren upp och lugnade tyvärr publiken istället för att bara lämna över direkt. Som konferencier tycker jag att det är viktigt att man funderar över när det passar sig att dra skämt – ibland kan det vara viktigare att undvika det och lämna över ett varmt rum. Istället började folk nu springa på toaletten och beställa mer att dricka.

När jag kommer på scenen och hälsar publiken så upptäcker jag också att ljudet på en kort stund har slagit över till att bli oerhört burkigt.

Så lätt nervös inför en lite ljummen publik och med tankarna på det burkiga ljudet går jag in i det första skämtet, som tvärdör. Bara några enstaka fniss. Redan när jag går in i det andra eller tredje skämtet så tittar jag folk i ögonen runt om i rummet och ser att de här människorna redan tappat förtroendet för att jag faktiskt är rolig. Helt plötsligt är hela setlistan glömd och det finns inget annat i huvudet än att hitta ett sätt att ta sig ur den här situationen.

Så när materialet inte fungerar så går jag över till att prata med folk och improvisera kring svaren. Det satt tre män längst framme vid scenen, varav en hade en härligt stor mustasch, och jag var snabbt framme och började prata med dem. Resultatet var höga skratt och starka applåder. Nu var de med mig igen! Nu kunde jag säkerligen och med gott samvete börja köra material igen.

Jag gick in i en ny rutin om Askungen. Jag kom nog två-tre meningar in i den innan folk började vända sig från scenen och prata med varandra igen. Det var bara att släppa rutinen, kolla upp vad de pratade om, och börja improvisera kring svaren igen.

Så höll det på. Jag tror det blev 60-70 procent improvisation och publiksnack, och 40-30 procent material. Och när jag vävde in material efter det så såg jag till att bara ta korta och snabba bitar med många skämt, och om så allmängiltiga ämnen som möjligt. När jag kände att min tid snart var ute fortsatte jag prata till dess att jag hittade ett ganska stort skratt och en applåd, och gick av till det.

Så, vad drog jag för lärdomar? Som alltid när ett gig går mindre bra så inser man att bara för att saker och ting fungerat jättebra i något år så kan man inte vila på det och känna sig trygg. Då måste man istället nästan jobba ännu hårdare.

Men jag är ändå glad att det inte barkade käpprätt åt skogen, som det hade kunnat göra – istället var jag snabb på att börja pröva alternativa metoder när jag märkte att folk inte garvade, och fick bra betalt för det när jag gick över till publiksnack och improvisationer.

Mats Alm och minnet.

Har, precis som alla andra, följt med i nyhetsflödet kring den mördade Linda Chen och den misstänkte Mats Alm.

Jag tror de allra flesta är övertygade om att Mats Alm är den som har mördat Linda och det är väl mycket som pekar åt det hållet. Jag hoppas själv att han fälls.

Men det är intressant – jag har läst lite av rapporterna från rättegången – att Mats Alm hävdar att han inte minns någonting från den dagen då Linda försvann. Även nästföljande dagar verkar vara suddiga. För efter vad jag förstår går det tvärtemot hur hjärnan fungerar.

Det finns forskning som visar på att det bästa sättet att få människor att memorera någonting är genom att utsätta dem för stora känslomässiga eller fysiska känslor. Så människor är till exempel mer benägna att minnas någonting om det t.ex. vållat dem fysisk smärta (jag tror de flesta av oss minns hur det var att lägga handen på spisen eller strykjärnet som liten), eller stunder av stor överraskning (vi minns var vi var och vad vi gjorde när Diana dog).

När jag var 15 utsattes jag för en misshandel. Jag skulle än idag kunna beskriva i detalj vad som hände, från strax innan händelseförloppets början fram till kvällen samma dag. Även några dagar därefter är extra tydliga. Jag minns att sjukhussalen jag först forslades in i för att se om jag hade en hjärnskakning hade bilder i taket, och jag minns fortfarande några av bilderna.

Minnet fungerar på liknande sätt med positiva upplevelser och känslor. Den första kyssen kommer du aldrig glömma – för att det var den första. Du kan uppleva känslan precis innan kyssen och kanske minnas vad du tänkte under den första kyssen. Men försök tänka på en kyss i förra veckan och du kanske har ett svagt minne av att du tänkte på Spaghetti under tiden – jag vet inte. Men kyssens påverkan på ditt sinnestillstånd kommer inte vara lika starkt efter att du kysst samma människa flera gånger, och därför kommer du inte komma ihåg den med samma klarhet.

Det är intressant, men t.ex. våldtäktsoffers minnen kan blekna om man direkt efter dådet sätter den drabbade framför en rolig tv-serie eller något liknande. Även om de inte just då kan ta åt sig av det roliga, så kommer den aktiviteten hjälpa till att lindra minnet av det personen precis har utsatts för.

Så därför förbluffar det mig när Mats Alm säger att han inget minns av dagarna kring Linda Chens försvinnande. Det är tvärtom – det borde vara de starkaste jävla dagarna i hans liv. Han borde ha spelat upp händelseförloppet kring de dagarna så många gånger i sitt huvud att han skulle kunna se tillbaka på den stunden ett halvår senare och uppleva det som om han var på plats.

Det är en av anledningarna till att jag tror Mats Alm ljuger. Utöver de klara bevisen för tidigare lögner, så tycker jag det låter fruktansvärt orimligt att han skulle ha glömt bort de dagarna. Såvida han inte tittat på TV flera dagar i sträck direkt efteråt förstås.

Lilla morfar.

Min lilla söta morfar gick bort inatt efter att ha drabbat av cancer för mindre än ett år sedan. Han var bara 75 år.

På något sätt, i sorgen, är man samtidigt lättad. För på slutet var det inte mycket kvar av en av de män jag älskat, och älskar, mest i livet.

Jag har aldrig haft någon farfar (jag har en biologisk farfar som aldrig varit en del av familjen, men det är inte samma sak). Så morfar har varit både morfar och farfar. Han har gjort alla de där sakerna som en morfar förväntas göra med en liten pojke. Varit ute på små skidturer, lärt mig fiska, sovit över i deras sommarstuga – allt sånt där. Så på det viset är jag lyckligt lottad.

Han var världens roligaste människa. Pappa älskar att berätta om hur första gången han träffade morfar så låg morfar på alla fyra utanför sommarstugan och klippte gräset med sax. Och mamma älskade att berätta om hur han en regnig dag kom och hämtade henne i skolan iklädd badbyxor, gummistövlar och med ett paraply. Inget annat.

Han var världens snällaste människa. Han var den mysiga lilla farbrorn som alltid skulle ha en kram av mina flickvänner. Första gången han träffade mitt ex slängde han sig nästan runt halsen på henne, och han var lika snabb på att krama  Bambi. Han var mycket för kramar.

Han hade med sig godis vart han än gick. Han hade alltid en stor påse med godis stående i sovrummet, och en påse godis i fickan, känns det som. För vart man än gick – till stranden, för att handla, på midsommarfest – han hade godis med sig överallt. Och sedan satt han där – på en filt, på en bänk, eller i gräset – och lockade småungar med godis. För han var väldigt förtjust i barn. Och ibland skojade vi om det där – att han kanske skrämde vissa föräldrar genom att sitta och dela ut godis på en parkbänk. Det var ju precis vad man själv blev varnad för som liten. Och det var någon gång jag såg en orolig mamma eller pappa ryckte undan en unge med händerna i godispåsen. Men då var den människan blind, trots att han eller hon hade ögon att se med. Ingen som såg min morfar med ett barn kunde missta sig på kärleken och glädjen i hans ögon.

Mormor och morfar var alltid oerhört stolta över barn och barnbarn och ställde alltid upp för oss. När jag i tonåren så spenderade jag mängder av helger hemma hos mina morföräldrar. Vi gick i kyrkan (jag skulle konfirmeras) och efter det gick vi till Kvibergs marknad och spatserade runt. Sedan bar det av hemåt för att äta mormors köttgryta (det finns inget bättre än mormors mat).

Och när vi gjorde något fanns de också alltid där. De såg mig uppträda med ståuppen några gånger, och jag vet att han gillade det och tyckte det var kul. Men de kunde komma även på små tillställningar. En gång höll jag tal i kyrkan inför min skola. Det var inget ovanligt – jag gick på en kristen privatskola i gymnasiet, och varje fredag hölls en kort andakt i kyrkan. Elever brukade göra sådana saker. Men när min mormor och morfar fick höra talas om det, så kom de dit. Hela kyrkan var fylld av gymnasieelever, och av mina två morföräldrar, uppklädda till tårna. Kostym och klänning, som om det vore söndagsgudtjänst.

Den gången pratade jag om sorgen när någon gick bort, och vad jag hoppades hände efter livet. Min farmor hade gått bort några år tidigare. Ett av de första minnen jag har är av att få sitta i farmors knä medan hon vaggade fram och tillbaka och nynnade en liten visa. Och det man kände sig så trygg, säker och varm. Och jag avslutade med att berätta att det är så jag hoppas att det är att komma hem till Gud en dag. Att man sluts in i en varm trygg famn som vaggar en fram och tillbaka och låter en veta att allt är bra.

Strax därefter var gudstjänsten över, och jag gick fram till mina morföräldrar och fick en av de där kramarna.

Och jag hoppas att det är så, lilla morfar. Jag hoppas att du gick vidare och nu vilar i en varm och trygg famn, och att allt är bra. Eller så sitter du på en parkbänk någonstans, med en godispåse, samtidigt som barnen rusar fram mot dig.

Jag älskar dig, jag saknar dig, men jag är glad att du äntligen är fri.

Massa kramar,
Martin

Grattis Komikaze.

Då var det på sin plats att säga grattis till Komikaze, som firar 100 omgångar (plus ca. 40 innan restaurangen bytte ägare, om jag inte missminner mig). Jag trivs själv väldigt bra på Komikaze, men en stor anledning till att jag besöker klubben så ofta jag kan beror på klubbens ägare – Mike Räsänen. Så här är en liten tillbakablick på åren som varit.

Räsänen har alltid varit bra på att lyfta fram folk som han tycker är roliga, och har alltid varit lätt att jobba med. Har man som göteborgare kommit upp dagen innan för att uppträda på Boulevardteatern, har man kunnat räkna med att Mike har haft en göteborgskväll dagen efter så att vi kunnat besöka även hans klubb. Han har också varit frikostig med tider och placering i startfältet – de första gångerna jag besökte klubben lät Mike mig kliva upp och göra 10-15 minuter som sista komiker. Och att gå ut sist på hela kvällen var något jag aldrig hade gjort tidigare. Min erfarenhet var att alltid gå upp i första akten (eftersom jag mestadels jobbade på större klubbkvällar med headliner, inte rookieklubbar).

Så när musiken gick igång för att introducera första akten, fick jag alltid en stor energikick därför att hjärnan var inställd på att nu var det dags att kliva på och vara rolig. Så när jag väl presenterades som siste komiker för första gången, var jag fysiskt utmattad. Kroppen hade skickat energi i vågor hela kvällen, som om hjärnan sa: “men nu är det väl ändå dags?”.

Jag lärde mig ganska snabbt att styra det där, och nuförtiden har jag inget emot att gå upp ganska sent. På Komikaze går jag helst upp i andra akten, mest beroende på att de kör tre akter och jag upplever att publiken inte alltid orkar mer än så. Tvärtom tycker jag om att ligga sist, eller nära slutet. Sedan jag började kunna göra headliner-tider på mindre klubbar så uppskattar jag att ligga så sent som möjligt på klubbkvällar. På det sättet kan jag sitta ner, skratta gott åt de andra komikerna, ta en cola, kasta ett sista öga på nyskrivet material, och fundera på om jag kan komma på några skämt i stunden som kan knyta ihop kvällen på bästa sätt.

Lokalen är lite avlång, så när restaurangen bytte ägare flyttade de också scenen från det enda naturliga stället (i lokalens uppbyggnad) och byggde upp en liten scen alldeles vid dörren, för att även de längst bak i lokalen skulle kunna njuta och höra ståuppen.

Själv tyckte jag bäst om att ha scenen på den upphöjda delen i lokalen, där det bland annat stod en soffa och lite andra småprylar. Det var en väldigt skön scen som kändes bra att jobba ifrån. Minuset var att man kunde tappa folk lite längre bort i lokalen. Men kanske beror min förkärlek till det tidigare alternativet på att mitt favoritminne från klubben var att jag under ett gig låtsades att deras soffa var en sån där psykologsoffa där man ska ligga och prata om allt man har i huvudet just nu. Så jag gjorde det i fem minuter, och det är ett fantastiskt roligt minne. Summerar jag det föregående decenniets tio bästa kvällar, så är det minnet nog topp 5.

Så, grattis på födelsedagen, Komikaze! Ikväll kommer jag in och tittar och njuter av sällskapet och alla roliga människor. Och för att stötta Mike, på samma sätt som jag alltid uppskattat att han stöttat mig. Så tack och grattis!